Bernergläntans Axa Ameya - Även kallad Alice.





Alice är vår största flicka. Hon anpassar sig till omgivningen som en kameleont. Hon har sina sidor, hon är lugn som en filbunke, samtidigt som hon kan röja när det passar henne, samtidigt som hon blir nervös och orolig om något inte står rätt till. 

 Hon vet mycket väl hur lätt jag smälter för hennes blickar, det är svårt att säga nej till Alice. Hon är otroligt lättlärd och vill gärna vara till lags, vilket också följer med att hon blir otroligt nedstämd när hon inte förstår i vissa moment. När jag väl lärde mig jobba med henne så tog det inte lång tid innan vi hade tre raka 1:a pris på lydnadsplanen i klass I. Just nu kämpar vi med lydnadsklass II. Vi är nära tävlingsstadie nu.

Det går inte att med ord beskriva vad jag känner för denna hund. Jag vet att hon finns vid min sida i alla lägen, hon sviker aldrig. Jag känner mig inte hel när hon inte är med mig. Hon kom in i mitt liv den 1 januari 2007, och från den dagen har hon varit min andra hälft! Hon Är Speciell.    

Den som säger att lyckan inte kan köpas för pengar, vet inte vart man handlar
– Mae West

Alice finns tyvärr inte längre bland oss. Den 10 Juni 2011 fick vi låta henne somna in. Vi fick den 7 Juni 2011 reda på att hon hade livmodersinflammation, njursvikt och blodsbrist. Njurarna fungerade 10-20%. Det var en kronisk sjukdom, hon hade haft dåliga njurar hela livet. Hennes kropp hade lärt sig att leva med dåliga njurar men det sista orkade inte kroppen längre. När även blodet hade blivit riktigt dåligt så fick hon inte tillräckligt med syre, hon gick ner i vikt till 32 kg och orkade inte mycket. Vi funderade kring alla tänkbara metoder som kunde rädda min skatt, vi greppade efter halmstrån som gled oss genom fingrarna. Beslutet att ta bort henne var det jobbigaste beslut jag nånsin har tagit, men inte det svåraste. Hon var min bästa vän och i 4.5 år har hon levt för att göra mig lycklig. Jag kunde inte låta henne leva för min skull med smärta. Jag älskar min flicka och saknar henne varje dag.