Usch vad jag känner mig elak, känner mig som en djurplågare. Hon får nästan panik i tratten, hon vet inte vad hon ska ta vägen och slår i med den överallt. Hon lägger sig inte och vilar utan står bara upp som att hon väntar på att den ska försvinna. Jag tog av den nu för jag klarar inte av att se henne så, hon flåsar hon flåsar i den och är märkbart stressad med den på, och det blir kondens och varmt i den när hon flåsar så. Mitt lilla hjärta. Hon kliar ju sig gärna, innan tog jag av den och då smet hon iväg när jag inte såg och kliade sig i kanske 2 sek innan jag hann få henne att sluta, och då började det blöda. Det är som att välja mellan pest eller kolera, att sätta på henne den och se henne må dåligt, eller ta av den och inte veta om hon kliar sönder sina sår under natten :´( Inatt måste hon ju ha den på, men jag vet inte hur det ska gå för henne. Det blir en jobbig natt, jag kommer sova utan öronproppar (som jag alltid har annars) så jag hör om hon springer omkring och inte kan koppla av! I 10-12 dar ska hon ha de så här. Nu är det tur att jag inte jobbar, förutom imon 4 timmar, för då kan jag va med henne och då behöver hon inte ha tratten på om jag har koll på henne tiden.
B frågade vad det kostade hos veterinären. Jag vet inte det. jag bara betalade och var glad att dom hjälpt Alice. Jag känner så oerhört stort ansvar för henne, jag tog hem henne hit och därmed tog jag på mig ansvar för en annan individ. Det får kosta hur mycket som helst, det är min skyldighet att få Alice att må bra. Annars skulle jag ju aldrig köpt henne. Min kärlek till henne är så stor så det går inte att förklara. Jag älskar ju wilma också SÅKLART, men Wilma är först och främst B´s ansvar, för han har köpt henne. Därför känner jag mig på nått sätt mer skyldig när det gäller hur Alice mår, för det är mitt och bara mitt fel om hon inte mår bra!