I Greys Anatomy så säger dom alltid så bra saker som får en att tänka till. I förra avsnittet så sa dom nått i stil med "när du tror att du klarar av sorgen och tror du har gått vidare så slår den tillbaka som blixt från klar himmel" Och det är så jävla sant! Ibland så tänker jag på Mikael. Skivan som jag brände till mormor och morfar, som jag även brände ut till mig själv, sitter fortfarande i bilen med begravningslåtarna. Lyssnar på dom ibland. Ibland tänker jag på våra fina minnen, ibland gråter jag, sjunger till låtarna gör jag varje gång. Ibland gråter jag så jag knappt ser vägen, det är som att jag ibland faktiskt inser att han finns inte mer. Och jag inser att hans två små flickor, mina kusiner, kommer växa upp utan sin pappa. Varför ska dom växa upp utan sin pappa, VARFÖR? Jag fattar det inte. På Mikael jacksons minnesstund eller vad det kallades så sa släktingar till Jackson att gud behövde honom mer än vad dom gjorde det var därför gud tog han, det var deras sätt att acceptera och gå vidare. Men om det nu finns nån gud så kan väl han inte behöva Vår mikael mer än vad Annie och Erika behöver? Dom behöver ju sin pappa! Jag accepterar det inte, det finns inte nån gud. det är bara skitsnack!