De senaste mornarna så har jag vaknat av att Wilma gnäller och skäller. Vi har nämligen en hare som har flyttat in i buskarna i en del av trädgården som inte är inhägnad. Och Wilma vet så väl vilka fönster hon måste titta i för att kunna se vart haren brukar vara. Så när hon vaknar på morgonen så ställer hon sig i sin soffa med framtassarna på fönsterbrädan och spanar efter haren. Och där står hon, hon kan stå så i säkert en timme. Igår kväll stod hon så från 21.10-22.00 (vet så väl just den tiden för jag kollade på greys anatomy och när det var slut så släppte jag ut hundarna) Hon står där och tittar och hon är envis som en åsna. Och det lönar sig, för till slut så kommer ju alltid haren. Då blir här ett sjuhelvetes liv! Hon springer från soffan, till sängen (där hon också kan se i fönstret genom att ha baktassarna på sängkanten och framtassarna på fönsterbrädan). Och är det öppet till uterummet så springer hon också ut dit och hoppar och skäller. Alice tycker detta är så spännande. Hon skäller sitt grövsta skall och följer efter Wilma till alla rum, men hon verkar inte riktigt förstå vad det dom egentligen skäller på. Till slut så säger jag iallafall till dom att "nää, nu räcker det", jag skäller inte på dom utan jag säger det med en ton av "jag-vet-jag-ser-den-också-men-den-är-inte-intressant". Då slutar Alice skälla och går och lägger sig istället. Wilma däremot stannar på ett ställe där hon fortfarande kan se haren (om den fortfarande är synlig) men hon gnäller nu istället. Så gnäller hon tills hon till slut gäspar och lägger sig och vilar en stund istället.
Sen när hon har vilat klart så är det dags att spana igen. Så sådär håller hon på, och det kommer hon göra hela sommaren om haren bestämmer sig för att inte flytta ut. Det är en harunge föresten så den är jätte söt :)
Så vem behöver väckarklocka när man har en Wilma och en hare?