På måndag hämtar jag hem en liten bordercollie som är 8 veckor då, Lowa ska hon heta. Jag ser fram emot det super mycket, samtidigt som jag saknar Alice varje sekund. Det går inte att med ord beskriva hur mycket Alice betydde för mig eller varför hon gjorde det. Alice var min bästa vän, det är sjukt att man har så många mänskliga vänner också är det en hund som står än närmast..men så var det. Så tror jag det är för många hundägare. Lowa kommer bli min nya kompis, jag älskar henne redan. Jag tvekar inte på att hon och jag inte kommer bli lika bra vänner som jag och Alice var..men jag kommer ändå sakna Alice för resten av livet. sedan Lowa var 2 veckor och 5 dagar så har jag hälsat på Lowa och hennes syskon en dag i veckan. De två senaste 2 veckorna så har hon sprungit fram till mig och när jag lyft upp henne så har hon slickat mig hej vilt i ansiktet. Uppfödarna säger att hon känner igen mig, på rösten och lukten och allting. Valparna gör inte så mot någon annan, som kanske kommer och hälsar på för första gången. Det gör mig glad. När jag tog hem Alice när hon var 8 veckor så la jag ner hela min själ på att hon skulle ha det bra. Folk ahr ibland sagt att jag lägger för mycket tid på hundarna, eller för mycket pengar. Men jag har aldrig brytt mig, Alice har varit värd alla pengar och alla tid i världen. Jag har betalat en försäkring på 449 kr i månaden för Alice, Lowas uppfödare tycker det låter helt galet, en border collie kostar ca 170 kr/mån att försäkra. "vad bra", säger vissa "du kommer spara pengar varje månad nu" Jo visst, men jag hade så mycket hellre haft min Alice tills hon hade blivit gammal och grå.

Orden som ekar i mitt huvud dag ut och dag in är orden som jag viskade till Alice när hon fick sin spruta "du ska inte ha ont, du ska inte ha ont..." Hon hade aldrig ont!