Idag skulle min Alice fyllt 6 år. Jag kommer ihåg dagen idag för 6 år sedan. Jag hade i flera dagar klickat mig in på www.bernerglantan.se för att se om Wilma fött sina valpar. I min almanacka hade jag sedan flera veckor skrivit ner små siffror om hur många dagar det kunde tänkas vara kvar. Och en dag när jag klickade mig in på sidan så stod det som jag väntat på. Valparna var födda! Genast började jag räkna på 8 veckor framåt, den 1 januari skulle jag kanske få hämta hem en liten valp. Om jag nu skulle få någon, det var inte helt bestämt ännu. Och jag hade hela tiden sagt och tänkt att jag inte behöver ha en från just denna kullen, jag kan ta från nästa som kenneln har på gång. Men när väl valparna från Wilma var födda så ville jag så gärna ha en just från henne!

Men jo visst skulle jag få en valp. Efter några veckor blev det bestämt! Och jisses vad jag började planera. Jag åkte och köpte halsband och koppel och korg, köpte ny bil, ringde brukshundklubben för att boka in mig på valpkurs. De på brukshundklubben blev förvånade men glada med någon som för en gångs skull var ute i så god tid ;)
Min skatt. Jag älskad Henne innan jag ens hade träffat henne.

Den första januari hämtade vi henne. I storm! Det blåste och regnade så jag körde i 50km/h ungefär till Svenljunga och tillbaka. Utan radion på på hemvägen för jag ville inte skrämma Alice med främmande ljud. Där bak låg Alice i husses knä och sov gott, helt obemärkt av mattes nerver.

Sen den dagen, den 1 januari 2007, så lovade jag mig själv att jag ska göra allt för denna hund! Här kommer jag och rycker henne bort från hennes mamma syskon och trygga hem, då måste jag göra allt för att hon ska ha det bra! Och det löftet höll jag i hela hennes liv! Och jag fick så mycket tillbaka. Hon var verkligen min bästa vän. Det fanns ingen som var mig så trogen som hon var. Hon var vid min sida, bokstavligen, i varje stund hon kunde. Och det gjorde det så extra jobbigt när hon blev sjuk och jag fick ta beslut om att jag inte längre skulle få ha henne vid min sida. Inte längre någon som går bredvid mig på promenaden (frivilligt), inte längre någon som ligger på golvet vid min säng på natten och sen väcker mig på morgonen, inte längre någon som följer med mig på toaletten för en liten pratstund, inte längre någon som ligger på mina fötter när jag sitter vid datorn...helt plötsligt så hade jag ingen..det fanns liksom ingen där att sträcka ut handen till. Ingen som med släpande, tunga tassar kom och mötte mig när jag kom hem.

Givetvis var det ju inte så att jag inte hade någon, men det kändes så..väldigt tomt. Dagen efter hon fått somna in hemma i vårt uterum i min famn så ville jag inte gå upp på morgonen. Jag låg i sängen och grät tills jag var tvungen att gå upp för annars skulle jag kissa ner mig. Jag åt inte på två dygn, kände ingen hunger, Bara sorg. Det var faktiskt helt fruktansvärt så mycket jag sörjde henne den helgen. Jag har aldrig sörjt någon eller något så mycket.
Att ta beslut om att Alice inte skulle få leva mera var det jobbigaste jag nånsin gjort, men det var inte så svårt som jag alltid tänkt att ett sådant beslut kommer bli. När veterinären sa att hennes njurar fungerar till 10%, och hennes livmoder är väldigt infekterad och jätte förstorad, och att det är otroligt att hon ändå mår så bra som hon gör, men att hon en dag kommer dippa rejält och börja kräkas och torka ut och vi akut kommer få köra iväg med henne för att ge henne en spruta..så var det inte så svårt beslut att ta om att hon aldrig skulle få vara med om en sådan hemsk dag som veterinären förutspådde. Utan istället skulle hon få somna in hemma där hon trivs som bäst.

Det är många människor jag vill tacka. Framför allt mina underbara kollegor! Nu ställde upp för mig när jag en fredag förmiddag först satt i telefon med veterinär och sen gråtandes rusade ut och fick köra hem för att få vara med Alice några sista timmar. Förstår att den dagen inte blev lätt för er med en personal mindre helt plötsligt, tack för att ni förstod och ställde upp!

Ingrid hammarlind är också en jag vill tacka. Du brydde dig så mycket om hur det gick för Alice och du kunde ge så kloka tips och tankar. Och det var tack vare sig som vi dagen efter vi tagit bort Alice fick komma och träffa Lowa som då var 3 veckor gammal. Det gav mig otroligt mycket styrka..att veta att jag inte kommer förbli ensam.

Ja det är så många jag vill tacka, Linnéa och Josse och Lotta och mina systrar och föräldrar och "svärföräldrar" och sambo och sambos släkt och alice uppfödare och många mer som bara sände en tanke vis facebook. Det händer även idag att folk kan säga att Alice var så fin och snäll och speciell..och det var hon ju. Kommer ihåg en dam som sa till mig när jag ute och gick med alice en gång, "det är din hund det där va?". "Ja hon är min." Svara jag. Då sa damen, "ja, alltså jag menar DIN! Det syns att hon tillhör dig och är din". Då gick Alice lös bakom mig och följde varje steg jag tog, medan wilma och ella yrde omkring som tvp tokar. Och sån var Alice. Hon var verkligen min! Husses också..men även han kunde säga att hon var en sån "mammagris" ;) för det var hon. Min tjej!

Så idag skulle vi firat här hemma. Med grisöra och paket. Jag firar med att tänka lite extra på min Alice och gråta istället. Hon var bäst. Aldrig får jag en sån hund igen!